Differentialdiagnos: Underbenssmärta

Aktivitetsrelaterad underbenssmärta är ett vanligt besvär vid de flesta typer av aktiviteter som framförallt består av löpning. De vanligaste diagnoserna med deras symtombild, diagnosticering och behandling beskrivs här nedan:

Medialt tibialt stressyndrom

Medialt tibialt stressyndrom, även kallat benhinneinflammation, är en överbelastningsrelaterad smärta som täcker ett område på mer än 5 cm, där smärtan är lokaliserad till insidan på främre delen underbenet. Smärtan uppkommer oftast i samband med löpning som sedan håller i sig i timmar eller dagar efter aktiviteten. I området finns inget direkt muskelfäste utan den nuvarande gällande teorin är att besvären primärt är en överbelastning av skelettet. Bilddiagnostik kan vara av värde för att differentiera från stressfraktur. Primärbehandlingen är konservativ med aktivitetsmodifiering och modifiering av de riskfaktorer som identifierats.

Historik ·      Ökande smärta under aktivitet medialt på tibia på mellersta och nedre tredjedelen.

·      Smärtan kan kvarstå timmar eller dagar efter aktivitet.

Fysisk undersökning ·      Intensiv smärta medialt på tibia på mellersta och nedre tredjedelen på ett område som är större än 5cm.
Bilddiagnostik ·      MRI: Reaktion i periost och ödem.
Diagnostik ·      Inget specifik undersökning.
Behandling ·      Primärt konservativ behandling.

Stressfraktur

Stressfraktur av underbenet yttrar sig vanligen som en lokal smärta som successivt ökar under aktivitet och som sedan försvinner snabbt om aktiviteten avslutas. Vid undersökning finns en smärta lokalt vid det smärtsamma området men som är mindre än 5cm till skillnad från vid Medialt tibialt stressyndrom. Bilddiagnostik är av största värde för att diagnosticera en stressfraktur där MRI är det föredragna verktyget. Diagnostiskt ultraljud kan användas som ett första steg med CT kan användas vid oklara fall. Behandlingen varierar från konservativ vid stressfrakturer av låg risk till operativ åtgärd vid stressfrakturer av hög risk.

Historik ●      Ökad smärta under aktivitet kring tibia eller fibula.

●      Smärtan försvinner snabbt efter att aktiviteten avslutas.

Fysisk undersökning ●      Lokal smärta över benet på ett område mindre än 5cm.
Bilddiagnostik ●      Röntgen kan vissa frakturlinje och/eller kallusbildning.

●      MRI: Ökad signal över fraktur och/eller omkringliggande vävnad.

Diagnostik ●      Diagnostiskt ultraljud kan vara ett användbart verktyg för att bedöma stressfrakturer och för att följa läkningen av det skadade området.
Behandling ●      Avlastning och alternativ träning för stressfrakturer av låg risk. Operativ åtgärd kan behövas för stressfrakturer av hög risk.

Kroniskt kompartementsyndrom

Kroniskt kompartementsyndrom är primärt en löpningsrelaterad smärta med successivt ökad smärta i ett eller flera av underbenets kompartements. Smärtan reproduceras ofta vid samma tidpunkt, distans och tempo och försvinner sedan direkt eller inom några minuter efter avslutad aktivitet. Andra typer av symtom som kan upplevas är kramp, stelhet, överkänslighet och svaghet som ca 1/3 av patienter med kroniskt kompartementsyndrom kan uppleva. Den fysiska undersökningen är vanligen utan anmärkning och dynamisk tryckmätning av det intramuskulära trycket av kompartement är undersökningsmetoden som vanligen används i nuläget. Behandlingen är vanligen operativ även om konservativ behandling kan provas en kortare period.

Historik ●      Successivt ökande smärta under aktivitet i ett eller flera av underbenets kompartements.

●      Smärtan försvinner direkt eller inom några minuter efter avslutad aktivitet.

Fysisk undersökning ●      Ingen specifik undersökning.
Bilddiagnostik ●      Ingen specifik undersökning.
Diagnostik ●      Dynamisk tryckmätning av kompartment som visar på ökat intramuskulärt tryck
Behandling ●      Mestadels operativ dekompression (lokal fasciotomi).

 

Funktionellt poplitealt entrapment syndrom

Funktionellt poplitealt entrapment syndrom drabbar oftast invider yngre än 30 år. Symtomen anges som en gradvis ökande smärta i benet och vanligen i vadmuskeln. Besvären beskrivs ofta som återkommande muskelbristningar/sträckningar och upp emot 40% anger besvär i båda benen. Besvären släpper nästan direkt efter avslutad aktivitet. Det är inte ovanlig med en kombination av denna diagnosen med kroniskt kompartmentsyndrom och nervinklämning. Fysisk undersökning är utan anmärkning och för adekvat diagnosticering används vanligen diagnostiskt ultraljud med Doppler alternativt Magnetresonanstomografi (MRT). Behandlingen är i de flesta fall operativ med hjälp av vaskulär kirurgi.

Historik ·      Ökande smärta under aktivitet med diffus spridning i benet, vanligen i vadmuskeln.

·      Smärtan släpper fort efter aktiviteten avslutats.

Fysisk undersökning ·      Ingen specifik undersökning
Bilddiagnostik ·      Ingen specifik undersökning
Diagnostik ·      Diagnostiskt ultraljud med Doppler alternativt Magnetresonans tomografi (MRT)
Behandling ·      Vasklulär kirurgi i de flesta fallen.

 

Nervinklämmning

Besvären vid nervinklämning beskrivs ofta som en brännande och stickande smärta över ett större område i underbenet och smärtan kan kvarstå timmar eller dagar efter aktivitet. Utöver smärta beskrivs ofta svaghet, domningar och känselbortfall som symtom vilket ökar misstanken på nervinklämning. Fysisk undersökning är ofta utan anmärkning och vidare undersökning med nervkonduktionstester och elektromyografi innan och efter aktivitet rekommenderas. Behandlingen är vanligen initial konservativ men vid långvariga besvär där konservativ behandling ej ger adekvat effekt kan operativ åtgärd vara av värde.

Historik ·      Ökande brännande och stickande smärta under aktivitet med spridning ner i benet.

·      Smärtan kan kvarstå timmar eller dagar efter aktivitet.

Fysisk undersökning ·      Ingen specifik undersökning
Bilddiagnostik ·      Ingen specifik undersökning
Diagnostik ·      Nervkonduktionstester och elektromyografi innan och efter aktivitet.
Behandling ·      Initialt konservativt. För långvariga besvär: operativ dekompression (lokal fasciotomi).

Dessa ovanstående diagnoser är de mest vanligt förekommande men uppemot 35 olika differentialdiagnoser finns vid aktivitetsrelaterad underbenssmärta. Om adekvat diagnos ej kan ställas rekommenderas undersökning och diagnosticering av specialist. Mer specifika riktlinjer kring konservativ behandling av ovanstående finns men tas ej upp i detta inlägg. Alla information hämtas från Lohrer et al.(1)

Referenser

  1. Lohrer H, Malliaropoulos N, Korakakis V, Padhiar N. Exercise-induced leg pain in athletes: diagnostic, assessment, and management strategies. Phys Sportsmed [Internet]. 2019;47(1):47–59. Available from: https://doi.org/10.1080/00913847.2018.1537861
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s